Flemish Baroque Era Painter, 1577-1640 Peter Paul Rubens (June 28, 1577 ?C May 30, 1640) was a prolific seventeenth-century Flemish Baroque painter, and a proponent of an exuberant Baroque style that emphasized movement, color, and sensuality. He is well-known for his Counter-Reformation altarpieces, portraits, landscapes, and history paintings of mythological and allegorical subjects. In addition to running a large studio in Antwerp which produced paintings popular with nobility and art collectors throughout Europe, Rubens was a classically-educated humanist scholar, art collector, and diplomat who was knighted by both Philip IV, king of Spain, and Charles I, king of England. Rubens was a prolific artist. His commissioned works were mostly religious subjects, "history" paintings, which included mythological subjects, and hunt scenes. He painted portraits, especially of friends, and self-portraits, and in later life painted several landscapes. Rubens designed tapestries and prints, as well as his own house. He also oversaw the ephemeral decorations of the Joyous Entry into Antwerp by the Cardinal-Infante Ferdinand in 1635. His drawings are mostly extremely forceful but not detailed; he also made great use of oil sketches as preparatory studies. He was one of the last major artists to make consistent use of wooden panels as a support medium, even for very large works, but he used canvas as well, especially when the work needed to be sent a long distance. For altarpieces he sometimes painted on slate to reduce reflection problems. His fondness of painting full-figured women gave rise to the terms 'Rubensian' or 'Rubenesque' for plus-sized women. The term 'Rubensiaans' is also commonly used in Dutch to denote such women.  Related Paintings of Peter Paul Rubens :. | La Chasse au tigre | Winter (mk25) | Woman sketch | Portrait of Heleini | The Education of Marie de Medici |
Related Artists:
Gillis Hafstrom
Sweden (1841 -1909 ) - Painter Gillis Hafström
Eric Forbes-Robertson
(1865-1935). a figure and landscape painter a figure and landscape painter.was a Scottish painter of landscapes, flowers, and foliage, with children. He was a cousin of James Hornell. He was born in Australia, of Scottish parents, and he was brought up and lived practically all his life in Scotland, at Kirkcudbright. He studied for three years at the art school at Edinburgh, and for two years at Antwerp under Professor Verlat. Returning from Antwerp in 1885, he met George Henry and associated himself with the Glasgow School. Hornel and Henry collaborated upon "The Druids Bringing In The Mistletoe" (1890), a procession of priests bringing in the sacred mistletoe, gorgeous with polychrome and gold. The two worked side by side to achieve decorative splendor of color, Hornel boldly and freely employing texture effects produced by loading and scraping, roughening, smoothing, and staining. In 1893-94 the two artists spent a year and a half in Japan, where Hornel learned much about decorative design and spacing. Towards the close of the nineties his colors, while preserving their glow and richness, became more refined and more atmospheric, and his drawing more naturalistic, combining sensuous appeal with emotional and poetic significance. In 1901 he declined election to the Royal Scottish Academy. In 1901 he acquired Broughton House, a townhouse and garden in Kirkcudbright, which was his main residence for the rest of his life.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.